Dom från Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt (MÖD) om Bombmurklan i Kristinehamn
Mark- och miljööverdomstolen skapar ny rättsregel för tillämpning av artskydd på skogsbruk
Den principiella frågan i målet har varit huruvida det med hänvisning till artskyddsförordningen är förbjudet att slutavverka skog för det fall exemplar av en fridlyst art skadas och artens bevarandestatus påverkas negativt pga avverkningen.
I det aktuella fallet hade en skogsägare med mark norr om Kristinehamn lämnat in anmälan om föryngringsavverkning för en avdelning på 1,5 ha. Markägaren hade kännedom om att det förekom den fridlysta arten bombmurkla inom avdelningen. Eftersom det krävs dispens från förbudet att skada fridlysta arter i 8 § artskyddsförordningen sökte markägaren sådan dispens hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen avslog emellertid ansökan med hänvisning till att ingen av de i 15 § artskyddsförordningen angivna dispensgrunderna förelåg. Enligt nämnda bestämmelse får dispens endast ges ”om det inte finns någon annan lämplig lösning och dispensen inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”.
Markägaren överklagade, men mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt fastställde länsstyrelsens avslagsbeslut.
Markägaren överklagade då vidare till MÖD som igår (2017-02-01) meddelade dom. En svårt oenig MÖD upphäver nu länsstyrelsens beslut att avslå markägarens dispensansökan.
MÖD:s motiv är i korthet att övervägande skäl talar för att det inte varit lagstiftarens avsikt att fridlysningsbestämmelser i artskyddsförordningen skulle kunna ges en tillämpning som innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.
Domstolen hänvisar bland annat till förarbetena till 8 kap miljöbalken, där lagstiftaren anfört att när utrotningshotade växter förekommer inom begränsade områden är det normalt lämpligt att åstadkomma skydd genom bestämmelserna om områdesskydd, i första hand naturreservat eller biotopskydd, till vilka ersättningsrätt är kopplad. Därmed menar domstolen att lagstiftarens utgångspunkt synes vara att regler om områdesskydd i första hand ska användas i en sådan situation. MÖD påtalar också att artskyddsbestämmelserna helt har sitt ursprung i naturvårdslagen och att tillämpningen av fridlysningsbestämmelserna i naturvårdslagen förutsatte att pågående markanvändning inte därigenom skulle avsevärt kunna försvåras.
Mot bakgrund av detta och genom en avvägning mellan det allmännas intresse av skydd av hotade arter och den enskildes egendomsskydd, ger MÖD anvisningen att en tillämpning av fridlysningsbestämmelserna på pågående markanvändning, som t ex skogsavverkningar, ska ske utifrån en proportionalitetsavvägning inom ramen för dispensförfarandet. MÖD slår därvid fast att om den (dispens)prövande myndigheten finner att fridlysningsbestämmelserna i artskyddsförordningen i ett enskilt fall medför att rådigheten över marken inskränks på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras, ska dispens medges från förbudet i denna bestämmelse. Det noteras att domstolen i sin egen sammanfattning formulerar sig något annorlunda, då det där anges att den prövande myndigheten i sådan fall ”bör” tillåta åtgärden.
Det ska understrykas att MÖD inte lämnar markägaren dispens för avverkningen utan istället återvisar ärendet till länsstyrelsen för prövning om avverkningen kan anses avsevärt försvåra pågående markanvändning. Den frågan har inte blivit prövad och med hänvisning till instansordningsprincipen måste då detta ske hos länsstyrelsen.
Domen är vägledande och medför ett tillägg i aktiviteterna 11 Föryngringsavverkning respektive 8 Gallring i Regelrätt Skogsbruk.
Även de skiljaktiga ledamöterna ville upphäva länsstyrelsens beslut. De ville emellertid inte gå så långt att ett positivt dispensbeslut i princip blir obligatoriskt om pågående markanvändning avsevärt försvåras i berörd del av fastigheten. Istället anser de skiljaktiga att även om pågående markanvändning avsevärt försvåras så måste det i varje fall göras en intresseavvägning mellan det allmännas intresse att skydda en fridlyst art och den enskildes intresse av att inte drabbas av inskränkningar i rätten att bruka sin mark. Skulle det allmänna intresset väga tyngre får då enligt de skiljaktigas mening den enskilde föra talan mot staten om ersättning.
Referens: Daniel Eggertz, regelratt.se
