Lavskrikemålet avgjort av mark- och miljödomstolen i Östersund
På nyhetssidan i Regelrätt Skogsbruk (se nyhet 2016-11-02) har vi tidigare berättat om de så kallade ”lavskrikemålen”, där miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt haft att pröva frågan om Skogsstyrelsen gjort rätt när myndigheten förbjudit föryngringsavverkning på flera områden i Bollnäs kommun där det finns revir för lavskrika.
Skogsstyrelsens förbudsförelägganden kom efter det att skogsägarna lämnat in avverkningsanmälningar. Som skäl för förbuden angav Skogsstyrelsen att avverkningarna skulle påverka lavskrikans bevarandestatus negativt samt att det enligt 4 § första stycket 4 p artskyddsförordningen är förbjudet att skada lavskrikans fortplantningsområden eller viloplatser.
Enligt 12 kap 6 § fjärde stycket miljöbalken har Skogsstyrelsen möjlighet att förelägga en skogsägare att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön och till och med förbjuda verksamheten om det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön. I det aktuella ärendet hänvisade Skogsstyrelsen till just den bestämmelsen när myndigheten meddelade förbudet. Samtidigt anförde Skogsstyrelsen i sitt beslut att förbudet var nödvändigt för att avverkningen inte skulle strida mot artskyddsförordningens förbud att skada vilda fåglars fortplantningsområden eller viloplatser (4 § artskyddsförordningen).
Skogsägarna anförde för egen del bland annat att förbudets nytta för naturvården inte stod i proportion till det intrång som besluten innebar för dem – intrånget motsvarade virkesvärden till miljonbelopp – och att förbudet därmed stred mot den så kallade proportionalitetsprincipen.
Idag (2017-10-06) kom mark- och miljödomstolens dom. Domstolen noterar inledningsvis att Skogsstyrelsen genom beslutet i realiteten gjort sig själv till beslutsmyndighet för artskyddsfrågorna i artskyddförordningen trots att det endast är länsstyrelsen som enligt gällande rätt är tillsynsmyndighet. Domstolen påminner därvid också om att det ankommer på länsstyrelsen att ta ställning till om avverkningen är dispenspliktig och om förutsättningar för artskyddsdispens föreligger.
Som mark- och miljödomstolens domskäl får förstås menar domstolen vidare att proportionalitetsprincipen ska tillämpas när det gäller artskyddsförordningens förbudsregler på samma sätt vad gäller vilda fåglar som principen tillämpades när det gällde nationellt fridlysta växter av Mark- och miljööverdomstolen i det så kallade Bombmurklemålet (se Regelrätt Skogsbruk nyhet 2017-02-02). Vid tillämpning av proportionalitetsprincipen måste enligt mark- och miljödomstolen därvid bland annat hänsyn tas till om dispensplikt föreligger och om förutsättning för dispens föreligger. Eftersom Skogsstyrelsen inte har något tillsynsansvar för artskyddet har myndigheten ingen möjlighet att göra den fullständiga proportionalitetsavvägning som krävs, anför domstolen.
Mark- och miljödomstolen finner att länsstyrelsen, såsom dispens- och tillsynsmyndighet över artskyddet, är den myndighet som har möjlighet att göra en fullständig bedömning och att Skogsstyrelsen därför endast skulle ha bedömt anmälan om avverkning enligt skogsvårdslagen samt enligt den allmänna bestämmelsen om att motverka skada på naturmiljön i 12 kap 6 § miljöbalken. Då Skogsstyrelsens myndighetsutövning inte givit utrymme för en sådan fullständig bedömning ska det överklagade beslutet undanröjas enligt domstolen.
Som kort kommentar till domen kan sägas att den inte ger entydigt svar på varför domstolen finner att skada på fridlysta arters fortplantningsområden eller viloplatser inte ryms inom begreppet ”skada på naturmilön” i 12 kap 6 § fjärde stycket miljöbalken eller var gränsen mellan artskydd och skydd för naturmiljö går. Möjligen tolkar domstolen artskyddsförordningen som någon form av specialregel, vilken ska tillämpas framför den allmänna bestämmelsen i 12 kap 6 § miljöbalken, men detta kan inte utläsas på något tydligt sätt. Två klara uppfattningar hos mark- och miljödomstolen vilka också har särskild betydelse för skogsbruket kan dock utläsas; i) Skogsstyrelsen har inte utan lagändring någon tillsynsuppgift med avseende på artskyddsförordningen förutom att hålla länsstyrelsen informerad om relevanta ärenden samt ii) proportionalitetsprincipen är relevant för ärenden om artskyddsdispens för skogsbruksåtgärder oavsett vilka arter frågan gäller.
Det ska kanske även understrykas att bara för att Skogsstyrelsens förbudsföreläggande avseende lavskrikorna upphävs är det inte riskfritt ur rättslig synvinkel för skogsägarna att avverka de aktuella områdena. Förbudet i 4 § artskyddsförordningen gäller ju oavsett om en tillsynsmyndighet meddelar ett föreläggande eller inte och förbudet är direkt och allmänt straffsanktionerat i miljöbalkens straffbestämmelse om artskyddsbrott (29 kap 2 b första stycket 1 p miljöbalken). De domar som hittills kommit innebär heller inget annat än att förbudet i 4 § artskyddsförordningen fortfarande gäller skogsbruksåtgärder. Följaktligen behövs dispens om en avverkning t ex skulle innebära att ett fortplantningsområde för en viss fågelart skadas och att den fågelartens gynnsamma bevarandestatus av det skälet också skulle påverkas negativt.
En inte helt osannolik följd av den nu refererade domen – om den står sig vid en eventuell överprövning – är att lagstiftaren ser över frågan om vilken myndighet som verkligen ska utöva tillsyn och besluta om dispens enligt artskyddsförordningen inom skogsmark. Domen tydliggör problemet med att ha två tillsynsmyndigheter för snarlika naturvårdsfrågor inom samma typ av mark. Det känns därvid naturligt att miljötillsynsförordningen ändrades på så sätt att Skogsstyrelsen fick tillsynen för artskyddet på skogsmark.
Den ovan refererade domen är inte vägledande och kommer med viss sannolikhet att överklagas. Domen leder inte till någon ändring eller något tillägg i aktiviteterna i Regelrätt Skogsbruk.
Ladda ned mark- och miljööverdomstolens dom 2017-10-06 i mål M 1855-16 i sin helhet här >>
(Ref Daniel Eggertz, regelratt)